Vad är det som gör och avgör att en person väljer att jobba med människor?
Om jag ser till mig personligen så är det och har det alltid handlat om Beskyddaren, då det är nåt som jag har i blodet har jag insett. Handlar inte om att vara nån, eller vara tuff, det är och känns bara naturligt. Det att springa in i elden när andra springer åt andra hållet, eller att inte vara rädd när andra är det, lika mycket som att då vara tryggheten för dem som är rädd eller behöver stöd. Tror vi alla drivs av olika skäl till att jobba med ett jobb där man måste förstå och känna med andra människor, tror inte man kan lära sig att förstå eller känna, det måste bara finnas där naturligt. Självklart har det funnits gånger i mitt liv då jag varit rädd, men ändå varit tvungen att hålla mig cool i situationen och ha fokus. Och självklart har det funnits gånger då jag inte kunnat möta eller bemöta en person i en situation eller dialog, men där jag gjort det bästa jag kunnat trots personkemi som hade fått en atombomb att framstå som en smygfis. Dem ggr det inte varit möjligt så har jag valt att vara professionell istället för personlig, detta innebär inte att vara kall och barnslig utan istället se personens behov och situation och förstå den personens situation och person. En person klagar inte för skojs skull, utan alla vill bli sedd och hörd. Din hematom försvann inte när mamma eller pappa blåste på din blånagel som du fått när du slog dig med en hammare när du var liten, smärtan försvann för att mamma och pappa såg och hörde dig när dem blåste på den och med det.
Nåt som skrämmer mig är hur utvecklingen gått inom vården, men även inom andra yrken. Där förut var det rätt person och inställning som fick jobbet. Nu räcker det med en utbildning. Men vad är det som säger att jag är rätt att få rätten till en annan människas liv och välmående i mina händer bara för att jag har en utbildning?. Att jag tentar av lite anatomi och HSL lagen gör ju inte mig automatiskt till en person som är kunnig eller villig i att hjälpa nån som behöver hjälp. Tycker med det att dem som har hand om dessa utbildningar borde avskilja med större grad människor som inte upplevs som varma och lyhörda, detta då man jobbar med människor. Skitsamma om du inte tycker om ditt jobb om du monterar sopkvastar på en industri, men i detta jobb får du inte göra fel eller ha fel inställning då ditt agerande eller din attityd kan få allvarliga konsekvenser för en människa och inte bara för ett trästycke. Vad gör man om man har en kollega som inte passar för jobbet?, konfrontera inte, samla bevis utan att tjalla för chefen utan sköt det på egen hand, detta då en sån person är mycket smartare än vad du är i att gömma bevis och skylla det på dig att du är den galna okunniga som gör fel. Sen när du har bevis nog så lägger du fram det som en ko skit på en michelinrestaurang middagsbjudning. Tragiskt att så skall behöva ske och vara, det i en miljö där man skall ha ärliga, jordnära, varma och lyhörda, samt lagspelande kollegor, inte sociopater eller på gränsen till det. Sociopat blir man ju för att man lärt sig vad som är rätt och fel och hur man undviker att få höra att man gör fel, så då blir man med det inte ärlig eller kan vara ärlig varken mot andra eller sig själv. Där andra inte slutar med ett beteende i offentligheten, men fortsätter med det i tanke eller innanför fyra väggar. Utan istället lägger av med det tack vare egen reflektion och eftertanke och med insikt om vad det gav för konsekvenser för andra människor.
Dem decennier som jag personligen varit inom vård&omsorg så har så otroligt mycket ändrats, tex hur personer inte vill göra sitt jobb, skadar dem man jobbar för, eller för övrigt har ett bedrägligt beteende. Tyvärr ett sätt som även finns övrigt i samhället inom andra yrken och branscher. Så hur kan man vända på det?, enkelt, dem som rekryterar måste bli tuffare, likaså antagningskrav och utbildning till yrken som rör säkerhet, trygghet och människor då samhället skadas och människor i det skadas så mycket annars. För många många år sedan sökte jag ett jobb, där vi var en på tio som blev antagna, och ärligt, jag var fasen inte bästa personen i min klass och grupp, tyckte det fanns dem som var mycket smartare och bättre och klokare och mognare än jag, och säger inte detta med dålig självkänsla. Vad jag menar med det, är det att nån tyckte jag var i samma klass som dem personerna, men det var jag inte, även om både chef och kollegor tyckte jag hade det alla sökte plus därtill. Men dem personerna fick mig till att ha nåt att se upp till och ta efter, och satte en standard och nivå av vad man skall sträva efter i en organisation. Nämligen dem som kan hoppa 2 meter höjdhopp trots att kravet egentligen bara är 1 meter, dvs att man har resurser plus lite till för när dem behövs, om det är mentalt, fysiskt eller övrigt beror på situation. För med det så kommer man höja nivån i gruppen totalt, och det handlar inte om elit eller ”the chosens ones” utan det handlar om att ställa krav som är rimliga. Tack vare att jag hade krav både på mig själv och från chefen så visste mina kollegor att dem kunde lita på mig. Om inte tänk på om du vill ha en partner som du kan lita på när skiten träffar fläkten, eller vill du hellre ha nån som sticker och lämnar dig i sticket?. Alla relationer bygger på förtroende, både ge och få av det. Vad är då skillnaden när det kommer till en person som söker eller har behov av vård, har inte den behov av att få känna förtroende och trygghet?.